man kan förstå nästan allt utom de som låtsas som om de är katter
Man kan ramla i luften när man hoppar. Aldrig är man säker, det säger ju sig självt. De som har tur ramlar i luften. De som har otur ramlar på marken. Men man ramlar ju ändå. Tyngdkraften är så stark att gamla människor börjar falla utan anledning. Dit ska vi igen. Ner. Ibland undrar jag vad det är för mening, om det är nedåt man ska. En stund lever man innan man känner hur det börjar vingla. Kanske är det därför man vill klättra upp, bestiga ett berg och blicka ner. Då skjuter man liksom hela fallet längre ifrån sig. Kanske är vi tryggare om vi alltid kryper. Som att lura döden på något sätt. Jag ska nog bli en krypande gumma, det känns tryggast så. Placera ut små matskålar under köksbänken där jag kan lapa min mat. Till toalett sågar jag ut ett hål ur golvet där jag placerar en hink med avtagbart lock. Egentligen skulle hela golvet kunna vara madrassbeklätt så jag kan sova lite precis var jag vill. Det är väl sånt man behöver när man är gammal. Mjuka material. En krypande tant är lite som växterna i fjällen. Anpassade till faror som höjder innebär. Det karja klimatet, vinden och de branta stupen. Jag ska spela ålderdomen ett spratt. Skaffa kroppsbehåring överallt så kylan inte tar mig. Det kanske blir svårt att hålla riktigt rent med alla madrasser och matskålar på golvnivå. Kanske smutsen blir min dödens bärare.
